Min resa mot mindfulness

Inspirerad av någon yogablogg eller hälsoblaska har jag några gånger försökt mig på någon form av meditation. I synnerhet när jag läste boken "Eat, pray, love" kände jag mig speciellt motiverad. Dock har det hela slutat i stor besvikelse då jag, som den prestationsprinsessa jag är, inte "lyckats" meditera. Med andra ord har resultatet varit långt ifrån min inre idealbild där jag sitter i lotusställning med ett fridfullt leende på mina läppar. Som en buddhistisk munk, fast med längre hår, svävandes i nirvana. 

I år har jag varit så lyckligt lottad att jag kunnat delta i en mindfulness-grupp. Vi har träffats 10 gånger under våren och nyligen hade vi vår sista session. Nu skulle jag vilja dela med mig lite av mina tankar och iakttagelser om vad den givit mig här på bloggen. Bilderna är från en majnatt då jag och sambon drog ut för att dröja i stunden genom att föreviga nuet via en lins. Jag är ingen fotograf, men det är en ny hobby som jag märkt att hjälper mig att fokusera och stanna upp. 

Innan jag påbörjade kursen var jag nyfiken på mindfulness och en aning bekant med metoden sedan tidigare, men osäker på vad den kunde ge mig; mig som har ett huvud fullt av tankar som virvlar omkring och aldrig är tyst, mig som har så svårt att koncentrera sig ibland och inte alls kan det här med att meditera. Som ni hör var det en svår läxa för mig att lära att släppa tanken om att prestera, vilken de facto är förutsättningen för att komma åt kärnan i mindfulness. 

Övningarna kom in i mitt liv under en period då jag varit under stor stress en längre tid och verkligen var uppe i varv. Jag är så tacksam över att mindfulness lärt mig att stanna upp. Lyssna på vad jag behöver och vara medveten om vad som händer här och nu. Helt otroligt egentligen att jag lärt mig att känna smaker och lukter igen, känna var min kropp börjar och slutar. Hur kan man låta sig uppslukas av stress så mycket att man inte ens känner doften av kaffe längre?

I början hade jag redan stora svårigheter med att acceptera "overksamheten" som krävdes av mig för att genomföra övningarna. 

Ligga på rygg eller sitta på en stol i 45 minuter lyssnandes på en inspelning där en röst ber mig föra tillbaka min koncentration till andningen medans mitt huvud bara stressar över alla de saker som nu blir ogjorda för att jag ligger här och latar mig. Värdefulla sekunder som bara rinner iväg. 

I värsta fall somnade jag. Då först var det misslyckat, hörni. I efterhand sett var det bara en bra sak. Jag har lärt mig så mycket om att lyssna på min kropp, fastän det finns mycket kvar att lära.

Fortfarande har jag svårt för att lägga undan de där 45 minuterna om dagen för att meditera. Men jag har försökt vända det till min styrka att jag allt som oftast somnar under övningen. Så jag tajmar det hela då jag ska lägga mig, vilket har hjälpt mig massor med mina insomningssvårigheter. Överlag har hela min inställning till livet förbättras, allting är inte en enda stor prestation längre. Ibland måste man stanna upp och titta på en vacker blomma, känna efter hur bra det känns i kroppen under en promenad eller njuta av smaken på morgonkaffet. 

Vi behöver verkligen saker som är till för att må bra, allt man gör kan inte alltid enbart vara till för att vara så effektiv som möjligt. Det är så man bränner ut sig. Mitt gamla tankesätt kan vara en arbetsskada av att vara klassisk musiker. Kraven på mig själv har varit enorma under många år. Visserligen brinner jag för det jag gör och arbetar gärna hårt. Å andra sidan har den stora pressen på att alltid prestera bättre så gott som kvävt glädjen ibland. Man tappar bort sig själv. Jag måste helt enkelt sluta försöka så himla mycket hela tiden och istället njuta av det jag gör. Som studerande hade jag lärare som sade något liknande till mig, men det har tydligen tagit så här länge att förstå vad de egentligen menade.